Ibland får man inte ut det i ord.

Man har olika värderingar, tankar och känslor.
Ibland blir det så mycket att man vet inte vad man ska göra av dom.
Vissa babblar ut andra inte, dom blir man bara tysta. Flyter med.
Man gör saker man ångrar och saker man ångrar att man aldrig gjorde.
Att ständigt vara efterklok.... Varför gjorde jag inte så, varför sa jag det.
Och varför sa jag inte det.
Kommer det alltid vara så, eller ??

Men
Den stunden man bara flyter med.
För vems skull gör man det?
Gör man det för att inte såra, eller bara vara till lags?
Det är ju ganska klart egentligen att det inte är för ens egna skull.
Och vad är det för sätt?
Ett ständigt trippande på tårna.
Det gör ju en inte lyckligare precis. (Levt och lärt)

Jag är den jag är.
Och jag har också mina vänner tack vare det.
Visst vi ändras genom livet. Vissa vänner bleknar medans andra blir mer färgstärkta.
Andra bara står still.
Som om hissen stannat mellan två vångingar. Och när den väl sätter igång igen och dörrarna öppnas möts man av ett leénde.
- Åh gud vad kul och se dig!
Ganska häftigt.

Ska jag vara ärlig så vet ja inte vart jag vill komma med detta inlägg.

Ibland vill man bara......
Men ibland får man inte ut det i ord.